Har så många känslor i omlopp nu. Jag vet inte om det är för att jag har haft ett par jättefina dagar tillsammans med en gammal vän och att jag av den anledningen blivit lite extra sentimental, eller om det är någonting annat.

Jag har precis kommit hem till lägenheten, efter att gjort en spirometriundersökning snackat spårvagnslinjer med en läkare på Akademihälsan,kramat Bea hejdå på centralen för att sedan fortsätta till skolan för plugg på biblioteket. Kemin som kändes lite jobbig känns nu mycket, mycket bättre efter kloka ord från Rebecca och Elin. Jag satt själv en stund först, jag älskar atmosfären på detta lilla fina bibliotek. Ljudet av blyertspennor och suckar, tunga suckar av uppgivenhet. Små tysta diskussioner, diskussioner utan att störa någon annans tankeverksamhet. Jag själv sitter i min egna lilla värld, en alldeles egen podcastvärld. Jag tror att det är just podcastlyssnandet som gör mig så lugn och koncentrerad, och som sätter sprätt på tankarna. När jag lämnade biblioteket hade mörkret fallit över Medicinareberget.

 

Jag tänkte så mycket när jag satt på tunnelbanan idag, på allt fint som jag åkte förbi. Ett mörkt Göteborg, höstigt på så många vis. Jag tittade på alla människor som jag passerade, mysiga människor som knappt syns bakom halsdukar, mössor och tjocka jackor. Människor som kurar tillsammans under paraplyer påväg hem för att fly undan regnet. När jag sedan gick av vid min hållplats hade jag samma lugn i kroppen som jag kände tidigare på biblioteket. Lugn, och samtidigt så otroligt lycklig. Lycklig och tacksam. Regnet som jag annars hade blivit irriterad över, blev istället stämningsfullt och mysigt. (Sa jag just att regn var mysigt? något är allvarligt fel..)

Nu skall jag krypa upp i soffan, med min mors hembakta bullar för att fira kanelbullens dag tillsammans med en stor kopp med kanelte. Ljusen är tända och filten är gosig. Tack alla ni som kikar in här var eviga dag. Jag älskar att skriva, och jag vet att jag kommer att gilla att läsa detta om flera år. Jag vill minnas.