Jag andas in lugnet. Lyssnar på alla bekanta ljud: pappa som går i trappan, mamma slamrar i köket. Jag ligger i min säng och allt känns precis som förr. Jag öppnade den tunga porten till min gymnasieskola igår, och förvånades över hur lika allt var. Samma belysning, samma dofter. Enda skillnaden är att jag och min klass inte var där. Trots det lunkar allt på i samma takt, elever kommer och elever går. Hjulet snurrar fast inte vi är där.

Jag kramade några lärare, berättade om allt som hänt och hängde en stund med min gamla klasskompis Samir.
En halvtimma senare mötte jag upp en av mina finaste vänner, Rebecca. Min gamla vapendragare. Trots att det var månader sedan vi senast sågs kändes allt som vanligt, som att vi skall till skolan i morgon. Vi satte oss ner för en lång pratstund, för att ventilera och för att be om goda råd. Fina vän, jag är så glad att jag har dig.

Efter att Rebecca hade satt sig på sin cykel och susat hem genom hösten mötte jag upp Emil och efter en stund i ett par affärer styrde vi stegen hem till honom, där jag stannade några timmar. Jag imponeras över hans renovering som han gör helt själv, och hans sätt att handskas med datorer. Det var fint att inte prata om universitetsstudier för en kväll. Det känns så skönt att ha kvar så många fina vänner här, fast jag inte bor här längre. Kanske har till och med många relationer blivit mycket bättre, trots att man träffas mer sällan. Det är konstigt sånt där. Den korta biten som vi senare på kvällen gick till min busshållplats var en väldigt kall promenad. Det är faktiskt en ganska stor skillnad mot Göteborg. Ett par converse-fötter fryser och plötsligt är skinnjackan alldeles för kall. På bussen är det också skillnader. Hedesundabussens passagerare hade för dagen fått plats i en personbil, till skillnad från Göteborgs fyllda spårvagnar.

 

När jag kom hem hade det för länge sedan blivit mörkt, men jag, mamma, pappa och min storebror tog med hundarna ut på en kvällspromenad. Den gamla rundan, precis som förr.

Jag vill stanna så länge som möjligt här hemma, jag vill äta mat som någon annan har lagat och låta någon annan tvätta mina kläder. Men sedan skall jag återgå till vardagen, för min vardag finns inte här längre. Jag ska återgå till min lägenhet och mina dagar på universitet. Men trots att jag kommer åka tillbaka så finns Gävle, Hedesunda och alla underbara människor i mina tankar och det är precis så som jag vill ha det just nu.

 

 

Har så många känslor i omlopp nu. Jag vet inte om det är för att jag har haft ett par jättefina dagar tillsammans med en gammal vän och att jag av den anledningen blivit lite extra sentimental, eller om det är någonting annat.

Jag har precis kommit hem till lägenheten, efter att gjort en spirometriundersökning snackat spårvagnslinjer med en läkare på Akademihälsan,kramat Bea hejdå på centralen för att sedan fortsätta till skolan för plugg på biblioteket. Kemin som kändes lite jobbig känns nu mycket, mycket bättre efter kloka ord från Rebecca och Elin. Jag satt själv en stund först, jag älskar atmosfären på detta lilla fina bibliotek. Ljudet av blyertspennor och suckar, tunga suckar av uppgivenhet. Små tysta diskussioner, diskussioner utan att störa någon annans tankeverksamhet. Jag själv sitter i min egna lilla värld, en alldeles egen podcastvärld. Jag tror att det är just podcastlyssnandet som gör mig så lugn och koncentrerad, och som sätter sprätt på tankarna. När jag lämnade biblioteket hade mörkret fallit över Medicinareberget.

 

Jag tänkte så mycket när jag satt på tunnelbanan idag, på allt fint som jag åkte förbi. Ett mörkt Göteborg, höstigt på så många vis. Jag tittade på alla människor som jag passerade, mysiga människor som knappt syns bakom halsdukar, mössor och tjocka jackor. Människor som kurar tillsammans under paraplyer påväg hem för att fly undan regnet. När jag sedan gick av vid min hållplats hade jag samma lugn i kroppen som jag kände tidigare på biblioteket. Lugn, och samtidigt så otroligt lycklig. Lycklig och tacksam. Regnet som jag annars hade blivit irriterad över, blev istället stämningsfullt och mysigt. (Sa jag just att regn var mysigt? något är allvarligt fel..)

Nu skall jag krypa upp i soffan, med min mors hembakta bullar för att fira kanelbullens dag tillsammans med en stor kopp med kanelte. Ljusen är tända och filten är gosig. Tack alla ni som kikar in här var eviga dag. Jag älskar att skriva, och jag vet att jag kommer att gilla att läsa detta om flera år. Jag vill minnas.

 

Jag kom fram till Gävle C klockan 00.30 på fredagskvällen och möttes upp av en fin familj, som dessutom är min alldeles egna. Min lillebror övningskörde hem, och väl hemma åt jag någon form av natt-tacos innan jag för första gången sedan jag flyttade gick upp på mitt rum och sov i min alldeles vanliga säng.

Det var en konstig känsla att köra in bredvid huset där jag bott i hela mitt liv. Den konstiga känslan var konstig av en enda anledning - den var så vanlig. Under helgen i Hedesunda har Göteborg känts så främmande, en helt annan värld. Det kändes hela tiden som att jag inte har flyttat överhuvudtaget.

 

Efter en fantastisk kväll vaknade jag tidigt, tidigt på lördagsmorgonen av förkylningens tillkännagivande. Från morgon till kväll låg jag därför i min soffa, sov och tittade på OC. Detta var också första gången jag grät sedan jag kom till Göteborg, då jag tittade på klockan och tänkte "Åh, snart kommer mamma hem från jobbet och gör mat åt mig". Vilket var fel på alla sätt eftersom det för det första var lördag och för det andra så var ju faktiskt min mamma över 500 km bort.

 

Jag har haft så mycket för mig de senaste dagarna att jag inte riktigt har hunnit med att kika in här.
Men nu sitter jag här, sniffar lite i luften för att känna doften av en nystädad lägenhet.

Sedan jag skrev här förra gången så är det största som har hänt att jag har tagit mitt första steg på Göteborgs Universitet. Göteborgs universitet, Sahlgrenska akademin, instutionen för odontologi. Fint va?

Det är stort som tusan, jag går vilse hela tiden och så många dörrar att man får svindel av bara tanken.
Någonting som jag till en början blev lite förvånad över är sjukhuskänslan som finns i alla korridorer. Steril miljö och människor med väldigt vita kläder. I huset där jag mestadels pluggar, Odontologen, finns en vanlig tandläkarmottagning också dit patienter kommer på undersökningar. I rummen där jag kommer göra mina praktiska övningar ser precis ut som vilken klinik som helst. Jag blev lite skraj först, sjukhus är inte det bästa stället jag vet, men sen kändes det.. väldigt bra! Om cirkus två veckor skall jag för första gången själv ut på praktik på en klinik i Göteborg i två dagar. Med scrubs. Och den vita rocken. WOOOOW!

 

Idag hade jag den första riktiga föreläsningen, tandläkaren i sitt sammanhang, som handlade om hur man namnger tänderna och munnens delar, med mera. Mycket intressant. Jag tror att sättet som denna utbildning är uppbyggd på, en blandning mellan teori och praktiska övningar, är perfekt för mig. Jag trivs, åh vad jag trivs.

Nu har jag ju faktiskt också bott hemifrån i en hel vecka! Under veckan har jag kommit fram till vad som jag tycker fattas i lägenheten och när jag har kommit på någonting så har jag skrivit ner det på en lista. Efter en liten tupplur efter skolan så tog jag sedan denna lista, och adderade "lite" mat, och tog vagnen till Nordstan och handlade på diverse affärer och det nyöppnade Hemköp!

I morgon har jag faktiskt ingen skola, men jag har en uppgift att göra och föreläsningsanteckningar som skall renskrivas. På kvällen fortsätter nollningen med ett såkallat FADDERRALLY. Vet inte riktigt vad det innebär, så det känns ju faktiskt väldigt spännande.

 

 

Gårdagskvällen var underbar. Alltså verkligen. UNDERBAR!
På schemat stod alltså stadsvandring och pubrunda, vars rutt dock ändrades drastiskt under kvällen pågrund av, kanske mitt livs värsta, regnväder. "Välkommen till Göteborg, detta är stadens väder!" var en kommentar som jag fick höra åtskilliga gånger. Under kvällen var jag en av sällskapets yngsta deltagare, vilket skulle kunna ha ställt till med en hel del problem eftersom i alla fall kvällens sista ställe hade 20 års gräns. Men jag såg inte skymten av något problem, vi var ju ett sällskap liksom.

 

Det känns inte som att jag träffade dessa människor för första gången i torsdags, utan att jag snarare träffade dem för första gången för flera månader sedan. Jag har fått ett så varmt välkomnande, det är med kärlek som vi har lärt känna varandra. En stor anledning till detta är nog förmodligen att vi alla sitter i lite samma sits. Jag trivs otroligt bra tillsammans med mina nya vänner, jag älskade stämningen som var igår under vår tur på stadens pubar. Gemensap. Kärlek. Värme. Det är med ett leende på läpparna som jag ser fram emot mina fem år tillsammans med dessa fina människor (om det första intrycket stämmer, vill säga..) ! Något som är ännu roligare är att jag hittills bara har träffat kanske hälften av mina blivande klasskamrater, vi har under de gångna aktiviteterna varit en relativt reducerad skara.

Vi avslutade kvällen ganska tidigt, på utestället Villan, ett fantastiskt ställe där vi satt och myste i den otroliga miljön i flera, flera timmar. När vi skulle åka hemåt, alla åt sina olika håll pratade jag och mina nyfunna tjejkompisar ihop oss så att vi kunde åka samma vagn, så att ingen slapp gå ensam. Skönt tyckte jag.

 

I morgon väntas min allra första dag i skolan, lite nervöst såklart. Skall möta upp ett par vänner vid hållplatsen så att vi tillsammans kan gå till Munhålan och äta grötfrukost med alla andra innan vi för första gången tar vårt första steg genom universitetets dörrar.

Sådärja, så långt det blev! Här nedan följer en liten bildbomb från gårdagen, NJUT!

Kvällen började klockan 18 vid Poseidon, dit skulle det vara lätt att hitta... HEHE!
Kikade på spårvagnskartan hemma och fick fram vilken hållplats jag skulle gå av vid, sen skulle jag bara behöva gå en minibit, med min kartfunktion i telefonen skulle det ju vara lätt som en plätt. OM JAG INTE HADE GLÖMT ATT BYTA FRÅN BIL-ALTERNATIVET TILL GÅ-ALTERNATIVET. Jag insåg efter 30 sekunder att min telefon hade fel, frågade istället en förbipasserande och hej och hå, jag behövde ju bara gå rakt fram. I 3 min. Kom fram 17.57 och kände mig som en vinnare. :) :) JAG HADE JU KOMMIT RÄTT! (Under dessa 3 min hann det ringa en dam från Radiotjänst och frågat varför jag inte betalat tv-avgift, TV-AVGIFT??. Berättade att jag nyss flyttat och att jag inte hade ägnat en tanke åt det. Inga problem tyckte hon, hon skulle nu skicka mig en räkning så var det inga problem med det. )















Att dela en fantastiskt god salamipizza var, förutom en alldeles utmärkt mängd mat, även ett bra alternativ för plånboken.

























*







Villan erbjöd det mesta: trevlig personal, underbart läge.. och en gladiatorgrej!

Då sitter jag här i min alldeles egna lägenhet efter att ha sovit min allra första natt.

Allting har gått mycket bättre än vad jag någonsin. Med regnet smattrande mot rutan tänkte jag nu berätta om min första dag i min nya hemstad. 

 

Gårdagen började med att hela familjen åkte hemifrån klockan 04 för att styra bilen mot centralstationen i Gävle och mitt tåg mot Göteborg. Efter hejdå-kramar rullade tåget och de drygt sex restimmarna gick faktiskt väldigt väldigt snabbt, trots att jag sammanlagt sov knappt två timmar. Jag lyssnade på podcast, läste Alex Schulman och lyssnade på en passagerares berättelser från hela hennes liv, vilket tog ett tag, eftersom hon uppskattningsvis hade drygt sextio år på nacken. När hon sedan somnade blev jag ofrivilligt tvungen att stirra in i hennes näsborrar och mun, eftersom hon sov med nacken lätt bakåtlutad, denna syn ackompanjerades av en tillhörande snarkningssymfoni av det ljudligaste slaget. 

 

Väl framme på stationen i Göteborg styrde jag stegen mot spårvagnarna, en förhållandevis kort sträcka, men som tog en liten stund pågrund av två blytunga väskor i varje hand och en bjässe på ryggen. 

 

När jag och mina spaghettiarmar äntligen kommit fram till min lägenhetsdörr var jag blöt av svett, på grund av packningen, men också pågrund av den fina sommardag som kom mig tillmötes.

 

Efter en dusch och lite mat fixade jag internet som äntligen ville fungera (!), ringde jag några samtal och tog det sedan väldigt lungt tills det var dags att krypa ner i sängen och sova min allra första natt. 

 

När jag sedan vaknade hade jag nog ett leende på läpparna, jag var glad över att natten hade gått så väldigt bra!
Idag har jag ätit frukost, packat ur väskorna som skall bäras upp till förådet innan jag skall ta mitt paraply och leta rätt på en mataffär. När klockan sedan börjar närma sig 16 skall jag åka in till centrum och möta upp Adam som har slutat skolan, köpa anteckningsmaterial och sedan visa honom min fin-fina lägenhet. En väska skall packas också, eftersom jag skall på kollo i morgon :)