http://www.expressen.se/nyheter/forseningar-efter-svar-tagbrand-i-finnerodja/

Gårdagen var alltså dagen då jag skulle åka hem och redan på morgonen hörde jag på nyheterna om branden. Särskilt drabbad var sträckan Göteborg-Stockholm. Min sträcka. Eftersom jag inte skulle åka förrän på eftermiddagen så hoppades jag på att allt skulle vara löst tills dess, detta fick jag också bekräftat när jag flera timmar senare stod på perrongen i Göteborg och ser att mitt tåg skulle avgå på minuten i rätt tid. Puust.

 

Men sedan kom förseningarna. Fem mintuter blev femton minuter, femton minuter blev en halvtimme och här någonstans inser jag att jag omöjligt kommer att komma med mitt byte i Stockholm. När förseningarna var uppe i sjuttiofem minuter började fler och fler personer runtomkring mig svära, svära och dricka vin. Och skälla på konduktörerna, vars pannor blev svettigare och svettigare för varje minut som gick. Ledningen gick ut i högtalarna:

"Som ni märker står vi väldigt stilla här" "För tillfället finns det bara ett spår här, vi måste invänta ett par möten"
"Vi har hamnat i en tågkö, det är alltså ett stort antal långsamma tåg framför oss. Det kommer inte att gå fortare"

 

Jag tycker att SJ skötte det hela väldigt fint egentligen. Jag visste ju att vi inte kunde flyga fram, förseningarna var ingenting som någon kunde göra något åt. I stället såg personalen problemet och fann lösningar till varenda passagerare. Längst väntan fick vi som skulle till Gävle och Sundsvall, och alla andra städer en bit upp.

När vi äntligen nådde Stockholm blev vi hänvisade till nattåget mot Storlien, som skulle avgå ett par timmar senare. Jag fick boka om biljetten och vänta. och vänta. och vänta. Det var här någonstans som jag började bli väldigt trött på att bära mina blytunga väskor, väldigt trött på att vänta, och jag började känna mig väldigt ensam. Och från ingenstans blev jag också väldigt arg och irriterad.

Som plåster på såren fick vi alla en hundring i kvittoformat att spendera på Pressbyrån. Jag gick runt i affären med mina väskor och mitt svettiga kvitto i handen. Planlöst och med tom blick vandrade jag omkring, lyfte på påsar och på flaskor för att sedan ställa tillbaka dem på sin ursprungliga plats. Jag hade ingen aning om vad jag skulle köpa. Skulle jag gå ut och komma tillbaka senare? Skulle jag slänga kvittot och helt enkelt skita i att köpa något, jag var ju inte ens hungrig? Planlöst vandrade jag fortfarande omkring och kände hur folket runtomkring mig irriterades över min oförmåga att bestämma mig och mina stora väskor. Tillslut hade jag en drickyoghurt och en Ben & Jerrys i min hand och kom äntligen fram till kassan. Kassörskan tittade på mig. Frågade om jag inte skulle ha någonting mer. Jag var verkligen inte uppe i hundralappens belopp, inte ens hälften om jag skall vara ärlig. Hopplöst frågade jag henne vad jag då skulle välja och eftersom hon inte heller visste avslutade jag mitt köp. Jag kände mig dum och nu kanske ännu mer arg. Men inte på tåget utan på mig själv.

Jag satte mig på en bänk för att vänta. Jag och ett helt basketlag. Plöstsligt kom Kristian Luuk och Fredrik Lindström förbi. Jag förvånades över att de verkade så vanliga. När jag sedan äntligen stod på perrongen och vändade på tåget som skulle ta mig hem såg jag ännu ett välbekant ansikte. Hela jag blev glad.

Jag rinde min mor och berättade att jag hade sett kändisar.
"Och vet du vem som stod på perrongen och just nu sitter på samma tåg som mig??!"

"SALEM AL FAKIR???!"
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! LUDVIG PERSSON!"

Jag som tidigare hade varit på så dåligt humör mådde nu hur bra som helst, trots att jag fortfarande var lika trött och hade lika tunga väskor. Men plötsligt var jag inte lika ensam längre. Världens bästa Ludvig, världens bästa barndomsvän. Tillsammans satt vi på nattåget till Gävle och resan var så mysig, och inte en minut för sen. Att träffa Ludvig var bättre än att träffa alla kändisar i hela världen. Killen är nattens hjälte.

Det tog nästan nio timmar att komma hem och det hade för länge sedan blivit en ny dag, men hemma är jag. Axlarna är lite blåa och lite blodsprängda av väskorna, men det gör ingenting. Jag är hemma. Om ett tag skall jag ta bilen in till stan.