Ett jättelångt inlägg
16:52:00 Allmänt » Kommentarer(0) «
Hej. Jag lever. Tänkte att det kanske var fint att berätta det, om någon som kikar in här (och inte känner mig personligen) har börjat fundera. Sist jag skrev något här så hade knappt löven på träden börjat gulna, och det var ju ändå ett tag sedan.
Det har hänt så ruskigt mycket den senaste tiden.
Exempelvis så har jag haft sällskap när jag skall sova. Döpte honom till Roger, men sannolikheten att det var samma Roger varje natt är dock ganska liten, eftersom det varje morgon låg ett par döda Roger nedanför mitt fönster.
Jag köpte en Ipad och firade att nollningen var över med att äta musslor, eftersom det var musseltorsdag på Doktor Glas.
En kväll var det terminens första sittning, med temat Jamaica.
(Maja fotar)
Det har hänt så ruskigt mycket den senaste tiden.
Exempelvis så har jag haft sällskap när jag skall sova. Döpte honom till Roger, men sannolikheten att det var samma Roger varje natt är dock ganska liten, eftersom det varje morgon låg ett par döda Roger nedanför mitt fönster.
Jag köpte en Ipad och firade att nollningen var över med att äta musslor, eftersom det var musseltorsdag på Doktor Glas.
En lördagsmorgon åkte jag till Munhålan för att mötas av några megafina killar som gjorde brunch.
(Maja fotar)
Jag har pluggat också. Jättemycket. Och skrivit tenta på en lördag, vilket borde vara olagligt.
En söndag kom Tomas över och spelade tillsammans med mig, som en fin pluggundanflykt.
Jag började hoppa av spårvagnen några hållplatser tidigare än vanligt för att gå över gräsmattor och se hur löven sakta men säkert bytte färg.
En av världens finaste killar var med i tidningen. Min bror.
HÄR KAN MAN LÄSA ALLT
(eller inte, för den här länken funkar ju sämst i världen, heehheee..)
En konkurrent till alla mina Converse flyttade in, för jag kände att jag inte riktigt skulle stå ut med att gå med blöta fötter en hel höst.
Jag har lagat ganska mycket mat. Exempelvis linsbiffar som smakar sagolikt gott.
Under den senaste månaden ramlade också han in i mitt liv. Om än bara för ett litet, litet tag. Han som fick mitt hjärta att slå trippelvolter och han som gjorde mig lycklig i varje centimeter. Vi sprang, sprang, sprang i höstens hårdaste regn och väntande på en spårvagn i världens kortaste elva minuter. Men han gick också, kanske när något precis hade börjat att existera. Och precis då var jag helt säker på att någonting i mig hade slutat att fungera.
Nu är det en vecka och tre miljoner kompiskramar senare. Mina fina fina vänner har kramat megahårt och lyssnat på precis allt som jag har haft att säga. Och det var så himla fint, men samtidigt ganska sorgligt. Och jag blev till slut så himla trött på att jag kände så mycket.
I torsdags tyckte jag och Johan att det var en superbra dag för att titta på Lejonkungen, så då gjorde vi det.
Jag dinglade med benen i hans magiska fönster också.
Sen blev det fredag. Vi bakade bullar som blev världens sämsta, pysslade ihop en födelsedagspresent, lagade mat tittade på Idol.
Sen råkade jag nämna att jag aldrig hade sett Star wars, så vi påbörjade ett maraton.
Igår dansade vi några tusen danssteg på Jazzhuset, för att det var en bra kväll till att göra precis det. Tillsammans med Sandra, Kajsa, en höna och en tupp. Sånt som bara händer på Jazzhuset.
Och idag är det söndag. En pärlsöndag om man så vill. Johan hängde med till Ungcancers kontor för att pärla armband.
Kommentarer
Trackback
